Det är höst igen och paranoian når sitt klimax
Genom kylan tränger sig natten in i mitt kött
Paralyserar tankarna i min skeva hjärna
Torra löv dansar i vinden bakom mig
Skapar obehagliga ljud ur tystnaden
Och triggar upp min redan starka noja
Alla passerande vider är potentiella fiender
Jag stirrar hatiskt mot varenda jävel
Hoppas att någon ville snegla tillbaka
Och ge mig en anledning
Att fälla ut teleskopbatongen
För att slå ihjäl honom
Den människa jag en gång varit är försvunnen
Numer är jag ett monster
Driven av krafter ni aldrig vill förstå
Men även jag har älskat
Ångest kan göra en så trött
Man tappar liksom viljan att försöka
Ni kan inte förstå hur det är
Att enbart vara en skugga av sig själv
Jag plockar upp tetran ur väskan
Tar några stora klunkar vin
Känner mig lite varmare inombords
Och jag tänker att det här är den enda kärlek
Jag någonsin lär uppleva
